Självständig - i 30 h

Ja vad ska man säga. Jag läser det föregående inlägget och tänker tillbaka på känslan jag hade då jag för första gången skulle vara självständig, kunna ta hand om sig själv och utvecklas som människa. Här kommer historien om Gustav Pettersson - killen som flyttade hemifrån och klarade sig i hela 30 h.

Okej lördagkväll innebar jobb som ni redan vet, det gick jättebra absolut inga problem. Jobbade nattskiftet och larmade samt låste som vanligt klockan 03.00. Jag var väldigt excited för jag skulle åka longboard hem, alltid lika kul att åka longboard! Men problemet här i St. Lucia där jag nu både jobbar och bor är att det är väldigt kuperat, mycket långa och branta backar, med andra ord inget bra longboard ställe. Jag har väll inte skejtat super mycket i mitt liv, men jag har känslan för det och gör det riktigt bra, på plan yta i alla fall för det är de enda ytorna jag skejtat förrut. Men för att ta sig från mitt jobb måste man åka ner för en av dessa backar. Så varför inte starta resan med lite fart tänkte jag?! Inte bra tänkt visade det sig att vara 20 sekunder senare...

Det som hände var att jag hoppa på brädan och började rulla ner för backen, halvvägs ner för backen insåg jag att det gick alldeles för snabbt och att kurvan närmade sig mycket snabbare än vad jag trodde att den skulle. Jag uppskattar min fart till 50km/h, har aldrig cyklat så snabbt men det kändes som att jag körde min moped igen (de är mina grundläggande argument för mina hastighets spekulationer). Så jag insåg att om någon sekund skulle jag vara mitt i en kurva med betydligt högre fart än vad jag har nu så jag måste göra något. Dumt nog hoppar jag av brädan och försöker springa med i farten. Kändes för tillfället som det enda alternativet men det visade sig vara fullständigt omöjligt. Att hoppa av i den farten då man är stillaståendes på en skateboard är fullständigt omöjligt att kunna hålla sig på benen. Jag han ta 2½ steg sen faceplanta jag ner i asfalten, bokstavligt talat gled på mina armbågar samt bröstet ner för resten av backen. Ställer mig snabbt stapplandes upp igen för att sedan lika snabbt på nytt falla till marken. Jag svimmar på plats och vaknar upp några sekunder senare då för några sekunder omedveten om vad som hänt. Känner bara en smärta i sidan av huvudet, armbågarna och händerna blöder samt att hela skjortan är söndertrasad. Smärtan var olidlig och fick vänta 10 minuter innan jag ens kunde röra benen. Så där låg jag, ensam blödandes 03.10 på söndagmorgon... Tar upp mobilen för att kunna ringa Marcus, nä självklart tog mitt simkort slut den 5:e december och nu eftersom att klockan var efter midnatt så hade det hunnit bli den 6:e december och därmed invalid simcard... Så irriterad på datarösten i telefonen som berättade för mig att jag var tvungen att ladda om telefonen så att jag nästan slog sönder mobilen mot marken. Efter ett tag kunde jag ta mig upp på benen och började på James Bond manér halta hemmåt. Skillnaden är bara att han slänger sig ut ur ett tåg eller en bil i 200km/h och klarar sig någorlunda bra, men jag måste säga att detta var i alla fall lika hardcore. Okej efter en timmas haltande kommer jag hem, den promenaden tar normalt 15 minuter så mitt tempo var inte snabbt. Måste sett riktigt stört ut om någon såg mig, men det var bara taxibilar som passerade så... Anyway, kommer hem och ska försöka rengöra mina sår, i ljuset ser jag hur illa det egentligen är. Mitt huvud och framförallt mitt ansikte klarade sig undan synliga skador, mina handflator var bara fyllda med skrapsår och blödde nå fruktansvärt, bröstet är lite upprivet men skjortan tog den värsta smällen, höften har lite liknande skrapsår som handflatorna, min vänsterarmbåge likaså men min högra armbåge tog den värsta smällen verkade det som. skrapsår över hela armen som precis ovanför själv armbågen övergår till ett stort hål. All hud är bokstavligt borta och och man lyfte upp det från blodet så kunde man se ett tydligt HÅL rakt in där man kunde se min muskel samt in till benet. Då jag först insåg det och skulle försöka rengöra det hemma framför spegeln svimmade jag för andra gången. Smärtan då jag pressade ut blod och smuts ur det befintliga hålet fick mig att svimma ståendes och jag föll hjälplös bakåt och slog huvudet i handfatet. Som tur var Dan vaken och han stod bredvid mig vid fallet och tog hand om mig efter att jag vaknat till igen. Ingen rolig känsla... Har nu svimmat 13 gånger i mitt liv och det kan vara det läskigaste man kan vara med om, bara känslan att vakna upp omedveten om vad som hänt 3 sekunder tidigare är obeskrivligt. Efter en stunds vaddande, tvättande med tvål och vatten fick jag ttag på Matilda över Skype sedan telefon. Hon stöttade mig igenom det och höll mig vaken en timma, tack för ditt stöd älskling, du får mig att känna mig så trygg även över telefon. Hon ringde även mamma och pappa, som ringde upp mig. Ville inte göra er oroliga men Matilda ville att ni skulle veta, hon är rätt fantastisk eller hur? Sedan ringde mamma Hans och Johanna. Johanna som nu studerar medicin för att bli läkare blev väckt av telefonsamtalet och studsade upp när hon hörde att hennes lillkusin var i fara. Och nu till förklaringen av min bloggrubrik, 30 timmar efter att jag lämnat Hans och Petersen street ringer jag och säger "Hans jag behöver hjälp". 5.30 var både Johanna och Hans på plats hemma hos mig, endast en halvtimma efter att dom fått samtalet från mamma. Vilket innebär att de måste hoppat direkt i bilen och Hans måste även ha kört lite för fort för att komma så snabbt. Vilken familj man har va?!

Spenderade sedan hela dagen hemma hos Johanna som kollade till mig då jag sov. Visade sig inte var någon hjärnskakning, svimmade endast av smärta de båda gångerna vilket kändes skönt. Johanna tog hand om mig så bra och lämnade dagen efter som en ny människa. Fortfarande halvt haltande med bandagerad arm gick jag och jobbade idag. Hans sa "du får inte svettas nu, infektionsrisken är för hög i detta varma klimat, med andra ord så är det säkrast för dig att vara på jobbet där du ändå inte har något tempo". Hehe, så jag har fått bära runt brickor med tilltugg och dryck hela kvällen, dels för att skydda mina sår för gästerna men kanske också för det var det enda jag kunde göra. Imorgon är det en ny dag, börjar klockan 07.00, klockan är nu 23.00 så ska sova! Berättar mer senare, kommer nog komma upp lite bilder också. Det enda jobbiga är att jag fått träningsförbud i en vecka!? Lite löjligt mycket antal dagar så jag ska prata med min personliga doktor imorgon, någon lösning måste det ju finnas... Ha en fantastisk vecka allesammans! Jag kommer ha en ganska lugn en, har även bestämt mig för att köpa cykel ;)

Pussar och kramar från en sårad australisvensk down under