Though day in paradise

Jag kände på mig att den här resan var för bra för att vara sann, nån gång var det bara tvunget att komma någon dålig nyhet, allt kan ju inte vara perfekt. Idag skulle jag ha varit ledig, skulle surfat i Berley, skulle bara njutit efter många dagars jobb. Blev så fallet? Nej.

Vi har pratat länge om att sätta en ny gräsmatta på jobbet runtom en fontän, det behövs verkligen för det är bara jord eller snarare sagt betong där. Vi är tre vaktmästare och det är typ sådana här jobb vi får göra. Dom varnade mig om att jag kanske var tvungen att komma in och hjäla till med det där gräset på torsdag, dom skulle ringa i så fall! Att vara ledig en torsdag betyder många saker, en härlig lång dag då man bara kan ta det lugnt i solen men också en riktigt rolig onsdagkväll med grabbarna så det hade vi planerat in sen början av veckan. Självklart kommer samtalet om att jag måste komma in och jobba en "halvdag" med gräset, kände att plikten kallade så det var bara att ställa upp. En självklarhet att man hjälper till, ingenting i planeringen förändrades drastiskt. Surfingen i Berley sköts upp några dagar och vi skulle fortfarande se till att ha en kul onsdagkväll. Onsdagkväll blev fantastisk, jag, Chris, Patty, Ben Nielsen, Tim och Ben Boyle knöt på oss partyskorna och hade en fantastisk kväll. Var på Regatta och sedan till The Down Under Bar som är kännt för dess spridning av nationaliteter. Det var en upplevelse! Hehe, allt möjligt folk var där. Det slutade med att vi var ute på gatorna och lekte rövare och hamnade i säng runt halv 5 tiden. Som tur är fick jag sova över hos Ben som bor precis vid jobbet så att det skulle vara nära dagen efter då jag började jobba 8.00 am - gräset skulle komma då. Hade väll inte dom bästa 3 timmarna sömn i mitt liv, jag och Chris var tvungen att dela säng (den var ganska stor måste påpekas) men han verkade definitivt inte vilja dela täcke så jag blev mer eller mindre utan. Vaknade upp, lite småtrött både i sinne och själ och gick till jobbet. Gräset hade inte dykt upp ännu så jag började göra övriga jobb medan jag väntade. Frustrationen växer inom en då gräset aldrig dyker upp, började även fundera var dom andra två vaktmästarna höll hus... Klockan 12.15 kommer gräset, inser då att jag hade kunnat tagit sovmorgon tills dess egentligen om vi vetat att deliveryfirman körde på flextid... Frustrationen hade nu övergått till lesshet, men det var dags att sätta igång att jobba.

Innan man insåg hur mycket jobb det egentligen var kändes det ganska bra. Fick sedan veta att det endast var jag som skulle göra detta själv, trodde jag blev inkallad för att det skulle gå extra fort men så var inte fallet;) hehe vad gör man inte då man inte vill göra farbror besviken. Bara att börja gräva bort det gamla, obefintliga gräset för nivån skulle sänkas 5 cm enligt instruktioner. 45 kvadratmeter skulle först grävas ett djup på 5 cm, sen rulla ut gräsmattan och få den att börja växa i jorden som bokstavligt talat var betong. Men det var bara att bita i det sura äpplet och få det gjort. Eftersom jag har jobbat med just detta hela sommaren hemma i Luleå så var det en lätt match att veta hur man skulle göra och så vidare. Förhållandena var bara lite annorlunda. Som sagt så var marken stenhård och tung att gräva i, gräset var i princip uttorkat då jag fick det och redskapen jag fick använda skulle knappt godkännas i tyskarnas koncentrationsläger. Jag bad Steven, som också är vaktmästare men hade fått en annan lista på tusen saker att göra så han kunde inte hjälpa mig, att hämta en kniv, en spade och ett par handskar åt mig för han vet var allt finns. "Alright" sa han och kom tillbaka nån minut senare. Han gav mig då en spade med trasigt handtag, en bordskniv slöare än trä och ett par rosa diskhandkar. Jag började skratta och sa "Hehe that was a good one Stevo". Han svarade "No, that´s all we got". Jag kunde inte förstå detta, det var en mardörm. Det kommer ta tiotalstimmar att slutföra detta...

Efter en dryg timma hade jag grävt färdigt för att kunna sätta 3 kvadratmeter gräs. Kändes inte som att det gick framåt, klockan gick otroligt sakta. Folk gick förbi och bara skakade på huvudet, såg hur alla tänkte "tur att det där inte är jag". Vars man än kollade såg man övrig personal stå och prata med varandra, ta det lugnt och skratta med jämna mellanrum. Det var ingen som gick förbi och sa, "Vad duktig du är" eller "Vad snyggt det blir" alla verkade bara undvika konversationen. Ungefär 3 timmar in i projektet, då det äntligen börjar synas en skillnad såg jag "mardrömmen", jag och Stevo kallar henne det, det är en kvinna som alltid "bitchar" runt oss "vaktisar" på skitjobb och man kan som inte göra annat än att lyda. Hon kan bara komma då vi har supermycket att göra, "ni måste städa ur min bil, jag har transporterat jord i den" osv. Vad har vi med det att göra!? Det är alltid så kul för Stevo svär alltid i 2-3 minuter efter att hon har gått pågrund av hans frustration, det ger mig alltid ett gott skratt. Men att träffa henne nu då jag var på ytterst sämsta humör var bara det sista jag ville. Då kommer hon fram, kollar på mitt enorma arbete som jag utan att skryta måste säga är RIKTIGT bra, och säger "Hur kan man göra det jämnare, kan du göra det jämnare?". Jag höll på att tappa förståndet, nu hade bägaren droppat över, så jag svarade med så trevlig ton som möjligt "Snälla du, jag önskar bara du visste vilket enormt jobb jag gått igenom för att det ska se ut så här och jag är långtifrån halvägs. Jag lovar dig på mitt ord att det är så bra det bara kan bli om någon som inte har detta som yrke ska göra detta jobbet" Det bara kokade inombords men lyckades hålla mig väldigt lugn och metodisk. Jag bad henne sedan att gå runt på gräsmattan för att känna hur jämn och fin den var och förklarade att det är marken som lutar som gör att ögat luras litegrann. Hon ber om ursäkt och håller med mig till fullo om att mina redskap, givna instruktioner och arbetsförhållanden är under all kritik. Hon kom sedan bara och berömmde mig, gav mig vatten därefter, kändes som att jag fick ut mitt budskap. Jag har inget emot att lyda order, det gör jag gärna, men det är bara det att folk söker fel... Dom ser vilket mastodontarbete jag uträttat men ska i alla fall påpeka något före man kan säga att det faktiskt är "bra jobbat Gustav". Just efter det börjar Chris sitt skift, han ser mig svettas med lera upp till anklarna och bara säger saker som får mig på så bra humör igen, han gör raka motsatsen till henne, det är otroligt hur mycket en sådan liten sak kan göra till en. Det gav mig ny energi och med jämna mellanrum kom Chris och kollade till mig med blandade drinkar (ej alkohol) och dylikt som uppmuntring. Efter totalt sex timmar grässättning och ytterliggare 4 timmars väntan var halva gräsmattan klar, det är nu en otrolig skillnad och jag är supernöjd! Folk som gått förbi har berömmt mig och beundrat mitt arbete så mardrömmen fick ett bra slut trots allt och jag kunde verkligen inte ha gjort det bättre.

Imorrn ska jag upp tidigt, ska cykla tour de Lucia. Varje fredag samlas 40-50 cyklister vid jobbet iklädda den cykeldräkt jag har som Hans och jobbet har tagit fram och säljer på restaurangen och cyklar i drygt 2 h. Det är tydligen jättecoolt då alla ser exakt likadana ut, och jag nappade såklart direkt då jag hörde om denna brilljanta idé. Det finns tre grupper: Motion, Snabb och Supersnabb med vissa "harar" i varje grupp. Idén är enormt igenomtänkt och det är en häftig upplevelse. Jag hade tänkt försöka på den snabba gruppen, likabra att börja lite lugnt så man kommer in i det:) Därför måste jag gå och lägga mig nu (klockan är halv 10 och jag är helt slut). Därefter väntar jobb och den andra halvan av gräsmattan, men det känns riktigt bra nu när jag vet vad som väntar och vad som krävs.

Man lär sig alltid nånting av tuffa tider. Jag låter Kanye West lägga sista meningen i detta inlägg.

"That that don´t kill me can only make me stronger"